En gata och Pergolesi
Jag har varit på min barndoms gata, stått en stund på den slitna, rutmönstriga trottoaren och sökt mig bakåt, och mest funnit intolerans och smärta, rädsla och mycket Jante. Min gata ligger där den ligger. Och den kommer alltid att ligga där, om den så utplånas ur sinnevärlden.
Giovanni Battista Pergolesi (1710-1736) föddes i den lilla staden Jesi i Italien. När han var 12 år gammal sändes han till ett konservatorium i Neapel, där han, mot att fungera som kordräng och senare violinist i konservatoriets ensembler, fick gratis uppehälle och studier.
Pergolesi promenerade aldrig på min gata. Men han fanns kanske i en och annan fiol som skyggt smög sig genom parken bredvid, rädd för min gatas spruckna blå toner.
År 1731 lämnade Pergolesi skolan som kompositör. Examensarbetet blev ett uppmärksammat sakralt musikdrama. Året därefter tog han tjänst som kapellmästare hos en förmögen prins i Neapel. Under sin korta karriär, som fick ett brådstörtat slut, då han dog vid 26 års ålder, hann han likväl med att skriva en hel del musik, en musik fylld av vemod och glädje, återhållsamhet och tillförsikt.
Musiken på min gata var fylld av mest andra substantiv. Dock är jag stolt över min gamla gata, och jag hatar den i innerlig kärlek, och Pergolesi promenerade aldrig där. Där promenerade så många andra, där promenerade så mycket annat. Där fanns inte plats för Pergolesi.
De allvarliga operorna blev sällan framgångar. Däremot gjorde hans komiska operor honom berömd. Den mest kända är La serva padrona. I franciskanerklostret i Pozzuolli, svårt sjuk i tuberkulos, skriver Pergolesi sitt kanske mest berömda verk, Stabat Mater, ett sakralt körverk för sopran, alt, stråkar och orgel. Förutom opera och kyrkomusik skrev Pergolesi några sonater och en violinkonsert. Utöver detta finns det åtskilliga verk som tillskrivits honom men som modern musikforskning vederlagt.
Min gata är en vacker gata, kanske den vackraste i staden. Minnena blir efterhand mindre bittra: Pergolesi promenerade aldrig på min gata. Det är bara så. Inget att göra åt så här i tidens efterklang.
Pergolesi skaffade sig under sin korta livstid ett aktat namn i Italien, men hans musik erövrade världen först kring mitten av 1700-talet. År 1752 spelade en italiensk trupp La serva padrona i Paris. Publiken var entusiastisk. Pergolesis musik hade kommit för att stanna.
Jag har varit på min barndoms gata, stått en stund och känt sorg och saknad. Men jag vet, trots all smärta, att den kommer att finnas kvar länge än, liksom Pergolesis underbara Stabat Mater.
