Tilltal

Då drar jag till den blå floden för att förhoppningsvis återkomma om ett par månader. Livet är inte förutsägbart, ej heller dödens ögonblick. Ger mig, om inte tröst, mod att stå ut.

Palle Mikkelborg: Nearest & Dearest

Lyssnar på Gasolin - Peron "Gare du Nord". Ser Kim Larsen framför mig, hans varma gummimun och förstår hur älskad han var/är i Danmark. Och så fortsätter jag med Hva’ gør vi nu lille du? och kanske känner jag igen mig litet så där.

På sådant humör är jag i kväll, när solen fortfarande lyser varm över horisonten.

Jag har i stunden slutat att mäta upp mitt gröna körsbärsblad och sträcker i stället mig mot evigheten. Behöver det i en kväll som denna. Gossen Gråsten får vänta medan jag och Ikaros lyfter mot himlen.

Livet ger mig örfilar och jag vägrar att vända andra kinden till eller att förlåta. Men jag är inte bitter, bara dödens trött, uppgiven men inte utslagen.

Dricker tröstevin.

Min son är inte lycklig. Ledsnaden har habilt skurit sig in i hans hud som gråtande intarsia. Min sorgsenhet är bara en simpel amatörmässigt utmejslad, knappast jämförbar, kopia av hans. Jag känner min och i min empati försöker jag nå hans. Men avståndet är för stort.

Pritouritze Planinata från Le Mystère Des Voix Bulgares, Vol. 1. Stefka Sabotinova är fantastisk. Jag lyssnar tröst.

Läser en väns nyutkomna bok och finner den medioker. Tur att jag slipper att recensera den. Inget förlag. Så går det till nu för tiden. Många är kallade och få är utvalda men låter sig utväljas av sin egen förträffliga spegelbild. Självkritiken måste finnas där som ett finmaskigt filter mot den egna dumheten. Den som andra lätt upptäcker.

Lyssnar på Movits och inser att de som kommer efter mig är lika före mig som jag är efter.

Min son lever tre månader i taget. Själv dör jag för varje sekund.

Skrivlyckan ligger i träda, John Scofield spelar Coral, en komposition av Keith Jarrett och mörkret tätnar där ute medan min kaktus i fönstret här inne vissnar fortare än den blommar. Mina ord hänger.

Thåström sjunger om saknad, är svart och sprucken, vit och hel. Såsom en sant kluven människa.

Trädgården badar i vårsol, mina katter jonglerar varmt sig själva och själv sitter jag här kall och ledsen. Varför blev han sjuk? Finns inget svar mer än mitt eget svar på icke-svaret.

Om jag ska över Sundet en gudsförgäten kväll ska jag ta med mig en hälsning till någon väldigt speciell.

Jag sålde mig aldrig för spektaklet. Det finns en viss ånger. Men jag visste inte sämre. Kanske därför kan jag lyssna på Neil Young. Vad vet jag vad som lyssnas på i palatsen!

Rött vin som vanligt.

I morgon Mikael Wiehe. Sånger från en inställd skilsmässa i staden i söder. Det är inte bara som jag tror. Min fru har bestämt.

Ännu lever min son. Tre månader i taget.

Inte för att lusten tvingar mig, ej heller för att kravet är större än undanflykten, nej, bara för att infallet fanns i min närhet, sitter jag här och torterar mina sedan länge lidande ord. Under tiden sjunger Van Morrison vackert falskt sin Madame George.

Har suttit i möten hela dagen och hört på människor som spytt galla över andras tillkortakommanden utan att en enda gång ifrågasätta sina egna kanske usla ledarskap. Må jag vara gammal, må jag vara trött, men må jag dock vara ung och vaken i möten med den eviga dumheten.

Sådana som jag behöver sitt vin såsom världen behöver sitt salt. 

Sedan har jag en son som ska dö. Varför bryr jag mig då om världens småttigheter? Kanske beror det på att jag en gång längs vägen gjorde ett antal val som nu pockar på min uppmärksamhet så att jag inte sviker mig själv. Kanske lovade jag någon gång dyrt och heligt att aldrig titta bort. Kanske är jag mina vals fånge.

Att kunna berätta historien om sig själv är inte alla för givet, ty en själv är oftast i vägen.

Sticklingtid.

Till påsk hade jag tänkt fara till främmande land.

Disken ligger i lager på diskbänken. 

Thåström: Stjärna som är din.

Jag lyssnar på Dylans Meet Me In The Morning så här kring midnatt och undrar varför jag gör det.

Våren finns i närheten, frusen jag känner mig.

You’re A Big Girl Now kan även jag säga till min förra detta fru. Större likhet mellan mig och Dylan finns inte. Tror jag.

Allt var vunnet men nog skulle truten gå.

Denna idiotiska vind. Så snällt elak är även jag.

Allt är nästan glömt men inte förlåtet.