Senhöstsolen lyser på utvalda. Själv befinner jag mig i min egen skugga. Min son finns i mina gener i min ändlighet. Än så länge stakar han ut sitt vara. Ingen idé att räkna sekunderna. Tiden gör ont.
Lyssnar på en sonat i A dur för fiol och piano av Cesar Franck:
Cesar Franck – Violin Sonata In A Major, M. 8 : I. Allegretto Ben Moderato
…
Sitter här bredvid mig själv och stjäler tankar medan Van Morrison uttrycksfullt snedsjunger You Don’t Pull No Punches, But You Don’t Push the River. Kan han, kan jag.
Tyvärr kan jag i kväll inte publicera någon bild på min aftonsoutfit. Ledsen.
Vinet får mig att minnas Claes Andersson, han som skrev:
Vänskapens språk är tålmodigt och mjukt
som vatten
Orden kan vara höga ljusa rum
och vi bor här
"Ett liv utan vänskap är nästan inget liv"
Drömmarna är vårt gemensamma fönster
mot morgondagens märg
Vi är verkliga
Vi tillhör oss
När jag läse i tidningen
att en vän dött i hög ålder
tittar en snedögd parvel
med fullständig tillit upp på mig
under stolen
Jordsmaken i munnen skrämmer mig inte längre
Annars är det röda vinet lika välsmakande som livet är bittert och värt att leva.
Tänk så svårt det är att befinna sig där man står och stampar i ögonblicket. Tänk att kunna vara närvarande. Tänk att slippa vara på väg. Eller kanske tvärtom.
Dylans ratade versioner är oftast bättre än de icke ratade. Nutiden är inte mogen för framtiden.
Jag är lycklig i min sorg, inte närvarande, tyvärr bara på väg.
Shostakovich: Pianokvintett i G moll, Op. 57 - Intermezzosatsen
Spotify
Satsen läker inte blödande sorgesår men stillar blod. Det finns en fiol: som en skära i sommarhavren. Det finns ett piano: som en hammare mot tröstestädet.
Annars är det mörkt ute. Kylan ruvar. Snö i faggorna.
Orden räcker till, men meningarna blir lätt utan mening.
Men Dylans version av sin egen Series of Dreams på Tell Tale Signs får mig att förlåta mig själv för min meningslöshet.
Det var inte jag som först tänkte tanken: "Man lever i alla sina dagar men dör bara i en." Men även jag har rätt att tänka andras tankar. Snällt är att upplysa om det.
Band Of Horses: "The End’s Not Near". Bland det bästa jag hört på "senare" tid efter "Yellow" med Coldplay.
Jag hade egentligen tänkt att gå och vila, men jag orkade inte. Något gjorde mig trött. Inte livet, något annat.
Dylans "Tomorrow is a long time" med Sandy Denny får tröttheten att sina så pass mycket att jag orkar att gå och vila…
Det vita sunkvinet får mig att inse att livet är en underlig blandning mellan att vilja lyssna på sig själv och inte.
Regn och Miles Davis. Mest regn. Försöker tänka mig fram till att besöka en vän.
