En flaska vin i natten och demonerna lugnar sig. Belsebub med anhang håller sig på behörigt avstånd. Det är så tyst. Utanför mitt fönster hörs dock regndropparna när de når fönsterblecket. Skönt nattljud i ensam tysthet.
Saddam är död, men borde vara levande död. Mänskligheten är dum. Inte alla i den, men tillräckligt många för att hålla eländet igång.
Det finns så mycket där ute som inte hörs. Det blir värre med åren. Här inne omsluter mig mer och mer och jag känner stor saknad över att lockropen inte når mina vaxfyllda öron.
Dimman ligger tät och våt utanför mitt fönster.
Det gäller att ha god styrfart och bra lampa på styrstången nu när vägen kroknar och mörknar. Ingen autostrada längre och långt mellan lyktorna. Borde ha blivit diktare. Ord bara ord men mer än en mening.
Pat Metheny lirar Never Too Far Away och supen som surrar omkring inombords ger mig en för-stunden-köl.
Skönt att skriva i natten. Logos skapar och förlossar.
God Jul önskar jag mig själv.
Den lille är snart till ända och vinet är nästan slut i mitt glas. Dofter från gran och ljus och livet är ett kärt nöje.
Från teven hörs Tony Bennets välklingande stämma och jag försjunker in i tvivel om livets ändlighet.
Just nu skriver jag bara mig själv, trött på att läsa såväl mig själv som andra. Men lyssna orkar jag och Frank Gambale, en ny favorit, lirar Isola Delba för min lättjas skull.
Mörker, mörkare i morgon, men sedan lär det sakteliga bli ljusare.
Sitter här fegt tråkigt nykter och längtar en rejäl fylla som kan fylla mig med mod och glädje.
Fortfarande mycket vind där ute. Stilla här inne med ett glas vin och mig själv. Otis Redding sjunger That’s how strong my love is och minnena flyter som floder inom mig.
Snart jul och jag vet inte om jag längtar. Vid min ålder är längtan ett nött ord.
Några ljus tindrar bakom mig och nog är det fortfarande vackert i livet, men inte som förr, när längtan var som störst och mindre begagnad.
Kvällens evangelium är att ensamheten finns i en tystnad som hörs.
Nattens vindar ligger i och jag ligger i behövlig mental vila efter kvällens arbete.
Ingen musik, ty tystnaden spelar sig själv.
Tröttsamt mörker, moln och melankoli. Men det är så det är och det gäller att vara mer snäll mot sig själv än stygg.
Min glömska urholkar minnet. Att glömma det oväsentliga är väl sin sak, men att glömma det väsentliga är inte sin sak. Stressar för mycket i min overksamhet och gör det lilla till det stora.
Nog med beklagande. Lite Blue från Miles Davis och styrstången är på plats med lampa och allt.
I huset är det söndagstysnad som råder. Min mage knorrar och längtar efter mat men själv längtar jag inte efter att tillaga den, maten alltså.
I morgon nya friska nappatag med världen.
