Det blåser visst där ute och mycket lugnare är det inte här inne i mig. Väntar på mojt väder.
Har i dag fixat en digitalbox. Bara fler knappar att trycka på.
I varm vintervind
väntar jag våren som förr
räds höstens jordsmak
Frank Sinatra i mina högtalare. Alltid något efter en dag som både hastat och krupit fram, och framför mig ligger en kväll som måste slås ihjäl på något sätt. Försov mig i morse, for upp som ett jehu och kom i tid till det som jag skulle komma i tid till, hungrig, kaffesugen och ilsken. Dagen ljusnade till sist. Nu är den mörk .
Plötsligt blev det tyst i huset. Barnen försvann genom ytterdörren med lyckliga “hej då” hängande i tomrummet efter sig. Jag log och ropade tillbaka men mina ord nådde dem inte, ty de var redan på ohörbar väg.
Nu stundar kvällen med vad den nu har i sitt sköte. Sköte - vackert ord.
Kvällsmörkret gör mig missmodig. Längtar sommarens ljus. Men när jag befinner mig där misströstar jag av andra anledningar, ty jag bär alltid på mig själv, och det är jag själv som måste bli lättare att bära.
Jag faller, så även Lars Winnerbäck, så jag är gott sällskap. Om jag hade gjort låtar, hade fallet varit betydligt större, men ett fall i alla fall, även om vi före, mellan stigbygeln och fallet, knappast går åt samma håll. Helt olika fallbeskrivningar, kanske. Bortsett detta gillar jag Winnerbäck.
Vem läser mina ord? Vem läser av mig? Vem?
Nu har visst den där Winnerbäck gått över gränsen.
Manin att skapa meningar är något medfött. Korsord löses, sträckor mäts och ting vägs. Tidigare skrev jag att “livet är att söka lyckan”. Ja, men Gud bevare den som finner den.
Tänk, akvariet väsnas fortfarande; ljudet låter så hemmavid, så varmt och välkomnande.
Mitt tunga intellekt gör inte livet lätt att leka. Jag vet inte och den fasta punkten gör att jag snurrar runt i en meningsfull meningslöshet.
Snart ska jag lyssna på Van Morrisons Stranded, fastän han spelar sin sax lika falskt som så mycket annat klingar.
Ni som läser mig: Ord är bara ord. Därför använder jag dem.
Som sagt, mitt språk är min värld. Längre ut i tassemarkerna når inte mitt liv. Ibland skulle jag vilja att mitt språk vore fattigare så att jag slapp brottas med gränsspökena.
Fullständigt ensam hemma. Antony and the Johnsons spelar för mig Man Is The Baby och fortsätter med My Lady Story.
Tröstar mig med trösten.
Jag sitter här och tuggar tungsinne. Det är så tomt, fastän livet är fullt runt omkring mig. Hänger med huvudet. Tröttsam lek.
Gnistrande snö, långa skuggor.
Orhan Pamuk låter en av sina kvinnliga huvudpersoner i romanen Snö säga att en viss man är lätt att älska men svår att leva med. Igenkännandes glädje grep mig och jag tänkte att tvärtom vore en omöjlighet utan att livet görs till en lögn.
Lyssnar på David Bowies Heroes och blickar tillbaka som om livet låg bakom och inte framför. Hjärnans lek med den tilltänkta utstakade tiden.
Ute blidväder och den vita snön grånar.
Trött i min själ och mörkt är det ute fastän snön är vit. Borde vila mitt liv. Från kaminen kommer det i alla fall värme.
När jag var mycket ung läste jag Fabian Månssons Rättfärdiggörelsen genom tron och insåg att fundamentalism slutar i olycka, men jag lärde mig också att aldrig förringa människan. Att det finns en kraft i varje människa, som om den inte är gudomlig så är den i alla fall unikt mänsklig, lärde Fabian Månsson mig.
Jag kom att tänka på honom efter att ha läst Snö av Orhan Pamuk. Samma mänskliga tilltal, samma utanförskap, olika landskap. Blekinge, Hasslö, i sydöstra Sverige, Kars, en insulär håla i Turkiet, olika tider, men samma mänskliga erfarenhet och samma altruistiska perspektiv.
Båda romanerna är tidlösa myter om hur det är att vara människa.
Natten är kommen. Dricker min rakia och färdas genom minnenas minareter, ber mina förtvivlade tvivlande böner och ler i min ensamhet.
Bob Dylans Licens to kill får mig att se klarare även om mina glasögon är skitigare än vad som är tillbörligt.
Livet är inte att söka sanningen. Livet är att söka lyckan.
Jag gör så lite som möjligt. Och det är inte mycket. Ibland påminner jag mig om sakernas tillstånd och inser att planet inte lutar längre åt något håll, bara en horisontell sträcka. Ingen ångest, bara ett glatt vemod, om jag nu ska hålla mig till någon sorts sanning.
Snön ligger därute.
Det är tyst.
En dag ska jag ta mig samman. Tids nog.
Svårt att säga om det är tidigt eller sent på jorden. I mitt eget liv är gryningen dock längre borta än natten men det är aldrig för sent på jorden.
Rakian rinner i mina vener och snart finner jag min tröttsamma sömn. Vad morgondagen har i sitt sköte kan jag inte lista ut och vill inte kunna. Har aldrig förstått mig på viljan att veta vad som ska hända. Det oförutsägbara hör det sanna och spännande livet till.
Lyssnar på Jacques Brel - Les Vieux. Vacker melodi och jag närmar mig texten och ler.
