Tilltal

När jag var mycket ung läste jag Fabian Månssons Rättfärdiggörelsen genom tron och insåg att fundamentalism slutar i olycka, men jag lärde mig också att aldrig förringa människan. Att det finns en kraft i varje människa, som om den inte är gudomlig så är den i alla fall unikt mänsklig, lärde Fabian Månsson mig.

Jag kom att tänka på honom efter att ha läst Snö av Orhan Pamuk. Samma mänskliga tilltal, samma utanförskap, olika landskap. Blekinge, Hasslö, i sydöstra Sverige, Kars, en insulär håla i Turkiet, olika tider, men samma mänskliga erfarenhet och samma  altruistiska  perspektiv.

Båda romanerna är tidlösa myter om hur det är att vara människa.

Natten är kommen. Dricker min rakia och färdas genom minnenas minareter, ber mina förtvivlade tvivlande böner och ler i min ensamhet.

Bob Dylans Licens to kill får mig att se klarare även om mina glasögon är skitigare än vad som är tillbörligt.

Livet är inte att söka sanningen. Livet är att söka lyckan.