Tilltal

Kvällsmörkret gör mig missmodig. Längtar sommarens ljus. Men när jag befinner mig där misströstar jag av andra anledningar, ty jag bär alltid på mig själv, och det är jag själv som måste bli lättare att bära.

Jag faller, så även Lars Winnerbäck, så jag är gott sällskap. Om jag hade gjort låtar, hade fallet varit betydligt större, men ett fall i alla fall, även om vi  före, mellan stigbygeln och fallet, knappast går åt samma håll. Helt olika fallbeskrivningar, kanske. Bortsett detta gillar jag Winnerbäck.

Vem läser mina ord? Vem läser av mig? Vem?

Nu har visst den där Winnerbäck gått över gränsen.