Fåfängan måste få sitt. Vem är ni som läser mig? Och varför läser ni mig? Ty själv läser jag bara enstaka bloggar, som är pretentiösa med ego, ödmjukhet och omnipotens, och naturligtvis mig själv.
Vem är jag då? En lycklig pappa med ord som yrke och verktyg att försöka förstå mer än att försöka förändra. När jag var yngre var det omvänt. Förlåt min esotericm, om det nu finns ett sådant ord.
Nu stundar tider inte bättre eller sämre utan bara tider. Självklara sanningar är som randiga kavajer - ränderna kan bara vara på ett håll eller vad det nu heter.
Min kaktus tronar i söderfönstret, väntar på sol, vatten och min omsorg.
Sitter och funderar på vilken senkvällsmusik jag ska lyssna på. Det får bli From Hank To Hendrix med Neil Young. Analysen låter vänta på sig. Vissa låtar är mer värda än sina recensioner.
Livet blir inte bättre än så här. Så här är mitt liv och så här är gott nog. Sofrosyne helt enkelt med en mix av Apollon och Dionysos. Och vad passar inte bättre då än Here to Stay med Pat Metheny.
Dagen har haft mig i arbete. Bra gjort av dagen, ty jag har en tendens att slöa omkring i tillvaron. Dessutom är jag nyklippt och känner mig soignerad.
Snart dags för sömn och söta drömmar. Fler ord blev det inte i kväll.
Skönt att sitta här med mig själv, när resten av familjen njuter sitt nattotium. Nu är jag fredad, ingen hemsökelse, ingen som stalkar.
Platters i högtalarna och vin i glaset, och livet ler åt mina bekymmer. Det är ju i alla fall bara tidig söndag och söcken ligger mil borta.
Tänker på min vän vars fru lämnat honom. Men vem är jag att döma? Men jag finns där vid hans sida.
Mina ord är bara reflexer i tidens kaos, fåfänga försök att skapa ordning i föränderligheten. Men jag ger inte upp, jag skapar mot alla odds, som danaiderna med sina såll eller som Sisyfos med sin sten. Jag är en stor låtsare, en som framställer ogrundade anspråk, en charlatan, helt enkelt en som pretenterar, men jag gör så gott jag kan, ty jag vet inte bättre just nu.
En lördag i livet med lätt snöfall, hård vind och några grader kallt. Längtans blå blomma i mina tankar.
Bill Frisell spelar Sittin’ on Top of the World från albumet The Willies (2002). Doftar ett annat Amerika än det som framträder på världsarenan.
I dag ska jag byta sängkläder, kanske till och med ta en dusch för att fira tilldragelsen.
Orden är svåra att få på pränt i kväll. De är flyktiga, vill inte bli fångna i min håv, som vore de vackra självständiga fjärilar.
Snöstormen har bedarrat men fortfarande kraftig vind.
Lyssnar på Pat Methenys Travels och försjunker i mig själv och tänker på livets salt och socker.
Snart ska jag dricka mina två glas vin.
I sena timmen tampas jag med mig själv. I huset är det tyst och ute vet jag inte. Klockan är så pass att nog borde det passa att söka sängen, men den fysiska tröttheten vill inte infinna sig. Därför sitter jag här och leker med After Dark.
Minut för minut tuffar tåget framåt på sliten men blank räls.
En helt ovanlig dag har förflutit. Det finns inga vanliga dagar. Att tro att det finns vanliga dagar är bara ett mänskligt men tröstlöst försök att finna kosmos i kaos. Kosmos finns inte, allt är endast oordning och föränderlighet.
Steg upp sent, drack mitt kaffe och tänkte på en dusch, som aldrig blev av. Datorer uppdaterades och nu är alla involverade glada. Även jag - arbete ger frihet.
Det vita vinet vänjer mitt hjärta vid lycka.
Laddade just ner After Dark för XP, en skärmsläckare som triggar mitt minne. Det var bättre förr, ja i alla fall när det gäller vad som händer vid nedsläckning.
Håller på att optimera dotterns dator, en gammal men dock en kärleksfull gåva från en närvarande frånvarande fader. Sådant håller jag på med när natten nalkas.
Vinet viskar mig glädje.
Sov länge och har därefter inte gjort mycket som är värt att minnas. Ännu en dag utan regnbåge. Färglös så det förslår.
Lyssnar på Pergolesis underbara Stabat Mater och minns hur drabbad jag blev av verket när jag för första gången hörde det. Känslan sitter fortfarande kvar. Cuius animam gementem contristatam et dolentem pertransivit gladius - Hon vars suckande, dystra och smärtande själ genomträngts av svärdet.
Nu är natten här och jag lyser upp av både text och musik som orkestern, sopranen och alten förmedlar. Fac, ut ardeat cor meum, in amando Cristum Deum ut sibi complaceam . Så vackert, vilken lovsång.
Sent har jag fått några ord på plats, det gäller ju att veta sin plats.
Nu är det natt och dagen har varit lätt att bära. Reidar Jönssons Emilia, Emilia! ligger och väntar på mig på huvudkudden.
Lugnet, som plötsligt infunnit sig, suger sötma ur det åldrande urverket. På g med andra ord. Men det kommer att ta sin tid innan kaktusen blommar.
Are You Going With Me
Bättre söndagsmusik är inte lätt att hitta.
Kanske i tidigaste laget, men snart ska jag ut i trädgården med sekatören för att beskära mina äppelträd. Jag vet hur det ska göras, men det brukar inte bli så.
Solen finns där ute och längtar mig. Kallt är det, så det gäller att arbeta i sitt anletes svett.
Här inne råder söndagsstiltje.
