Dricker mitt vita Valborgsvin och struntar i alla bål. Står inte ut med tal och körsång och familjer i sneduppskruvad lycka.
Själv hänger jag mig åt Stravinskijs Våroffer - mer passande mig. Rytmen får mig att tro på nedärvda mönster.
Nu blommar min vildapel. Röd gapar den mot sömnig sol.
Vet inte med vilken pensel jag ska måla min dag, och inte heller med vilken färg.
Peggy Lee sjunger Something och någonting blir bättre.
Våren är kall i dag.
Så här i den kommande natten lyssnar jag på musik av Thomas Tallis, motetten Spem in Alium. Den låter sig låtas och höras. Vackrare kan det knappast bli.
Orden hittar inte fram i kväll, ingen musa är mig given. Min hjärnas halvklot vilar på stranden, väntar flod.
Dagarna blir ljusare och mörkret mindre tungt. Vårljuset är en himmelsk gåva till melankolikern.
Medan jag sitter här och mår, finns det människor som uppmanar andra att köpa sig en resväska. Jag skäms.
Genom att lyssna på Tomasz Stankos kvartett när den spelar “Lontano I” gör jag motstånd. Måste tro det. Men jag är inte helt säker.
Dagen har gått åt till att värna mitt liv, som så många gånger förr. Jag fortsätter anständigt till dess jag stupar.
Pat Metheny lirar “Always and forever”. Gitarren är så enkel och melodisk och Toots Thielemans munspel så skirt och följsamt.
Ännu en stundande solnedgång genom mina apelträd.
Dricker min öl och livet, mitt enda ynka liv, är värt att leva.
Min kaktus blommar. En lång doftande gulvit blomma sträcker sig mot solen som en Miles Davistrumpet.
En gång bodde jag i ett hus i Lund. Jag bodde på tredje våningen med utsikt över ingenting. På gården till vänster låg ett annat hus med utsikt över någonting. Där på första våningen bodde en kvinna som ständigt spelade skivan “Another Time, Another Place”. Jag besökte henne, lockad av hennes musiksmak och olyckligtvis blev hon förälskad i mig. Tyvärr var hon inte lika vacker som Brian Ferry och jag jämförde ständigt på den tiden. Men hon är vacker nu, ty mitt minne är vackert, ty hon gav mig låten “Funny How Time Slips Away”.
Solnedgång genom mina snart blommande vildapelträd.
Cry to me - Salomon Burke - hörde jag första gången i min ungdom och nu hör jag den igen, just nu när ålderdomen knackar på dörren. Ingenting har hänt (känns det som), bara tid som flutit. Själv har jag stått stilla (känns det som) och väntat in musik som en gång runnit genom mig. Motströmmens flod för ständigt tidlös musik åter till källan.
Ute speglar sig ännu solen i min oansade trädgård, dock med beskurna äppelträd och nyklippt gräsmatta.
ja, då gick solen just ner bakom horisonten och här sitter jag och väntar på soluppgången. Under tiden sjunger Peggy Lee för mig.
Förgängelsehaiku
Vildapeln blommar
dör bort och återuppstår
jag bara vissnar
Jag besitter kunskaper, men ack så otillräckliga när det väl gäller och det gör det ofta. Då duckar jag eller knyter näven i byxfickan allt efter humör och matsmältning.
Chick Corea lirar Passage och jag spelar med genom att nicka med huvudet som en sån som tror sig förstå jazz.
Omläser Saul Bellows Herzog. Behöver gammal input för att förstå varför världen är som den är.
När jag säger att tänk om det är så uppfattar många som att jag menar vad jag då säger, ty människor är patologiskt ute efter att finna andras sprickor i muren, moraliskt korrekta de utger sig för att vara.
Snart är helgen till ända och inga ägg blev målade i år heller. Det gäller att våga stå gränsle över traditionerna.
Funderar på att vattna min kaktus. Får se. Har fullt upp med att ta vara på mig själv, ty i mitt stora jag bor en liten en.
???
