Tilltal

I dag känner jag mig som den ledsne mannen bakom blå ögon. Helt utan anledning såsom det gråter i mitt hjärta utan att jag förstår varför - Il pleure dans mon coeur… Il pleure sans raison, såsom Verlaine en gång skrev. Marken under mina fötter är i alla fall fri från tjäle.

Började i natt att läsa noveller av Jan Fridegård. Det skulle jag inte ha gjort, ty dagen blev mindre trött än jag själv. Kände mig död vid uppvaknandet, men död ger ju liv, så tack Jan Fridegård.

Lyssnar på Albert’s Shuffle från en av rockhistoriens bästa plattor, Super Session från 1968. Mike Bloomfields gitarr får mig att leta liv mer än att längta död.

Min kaktus nickar förstående, tror jag, och väntar på sin månatliga bevattning.

Eftermiddagen vilar i svag sydostlig vind och soldis.

Jag synar mina kort och inser att vissa av dem är falska. Det är inte lätt att spela med sig själv och vara fullständigt ärlig.

Annars är allt som det är.

Äntligen har vinet satt igång sin resa genom mina vener och natten kommer att bli mindre mörk i mina sovdrömmar.

Jag tror att jag skrivit det förr, det där med att man ständigt kopierar sig själv, att man inte kommer undan sin egen trycksvärta. Det gäller att komma vidare, våga se mer än att titta, ha mod att leva i sin ständiga död. Själv misslyckas jag ständigt, men jag ger aldrig upp.

Marianne Faithfull sjunger John Lennons Working Class Hero och ödmjukt väljer hon bort att sjunga de två sista raderna - If you want to be a hero well just follow me/If you want to be a hero well just follow me. Vet i tusan om jag hade varit lika klok.

Nu väntar tandborsten på mig och sovrummets tystnad.

Mörkret har lagt sig och det borde jag också göra, men jag känner mig mer vaken än tillbörligt, så det blir att sitta uppe en stund till och slåss med ensidiga intressen.

Dylan sjunger The Man In Me och jag känner efter men har svårt att hitta honom. Mannen i mig glider undan. I mig finns bara en liten människa som kulturellt gestikulerar ett kön.

Har lite vin kvar, väntar en stund med det. När natten är här behövs det som ett uttryck för och en protest mot det verkliga eländet. Ren marxistisk dialektik.

Näktergalarna sitter där ute och klickar melodiskt. Vackert.

Mozarts Arve verum corpus får mig att bejaka att allt är i sin ordning, fastän kaos bredvid.

Kaktusen tittar utan blommor saktmodigt ut i natten. Trädgården är tyst förutom näktergalningarnas lovsång till varandra eller vad det nu är de håller på med.

Min dag har avverkat sig själv med liten insats från mig. Bäst så. Allting har ju ändå sin gilla gång.

Efter en solig dag sjunger Van Morrison Madame George och jag mår som jag förtjänar, bättre än i går.

Ibland känner jag mig som drivved i en flod. Sakta flyter jag utan egen åra, köl eller roder, låter floden avgöra min rörelse och färdväg. I dag är inte en sådan dag.

En skata promenarar på gården, vit, svart och stolt.

Sommaren ligger därute och väntar mig. En längtans blå blomma ser jag.

Sitter här och lyssnar på Behind Blue Eyes med The Who och undrar om det kan bli vackrare.

No one knows what it’s like
To be the bad man
To be the sad man
Behind blue eyes

Nu är det fredag och sömnen suger snart min sista vakensötma.

Vått ute men solen tittar ibland fram mellan molntapparna. Här inne är det tyst och nydiskat, Kristi himmelsfärds dag till ära.

I morgon hade jag tänkt att måla fönster. Solen lär visst komma att lysa.

Läser Myten om Wu Tao-tzu av Sven Lindqvist. Den skrevs redan 1967 men det finns något tidlöst över romanen. Den innehåller sanningar som måste sägas om och om igen, och ett underbart konstnärsideal.

Fortfarande blommar inte min kaktus, men det finns antydningar till försök.

Vägen känns snirklig, inte riktigt utstakad.

Det finns så mycket vackert i världen, men skönheten är svår att upptäcka, då vi är snara till att minnas det fula. Detta fula kan till sist bli ett filter som vi ser världen genom. Inte ens det vackra i oss själva kan vi då se. Det destruktiva vinner över det kreativa.

Ute lyser min sol mellan moln och mina apelblom låter sig falla.

Det regnar stilla där ute. Trädgården öppnar sin törstiga mun. Har faktiskt i dag hjälpt den att synas, klippt och ansat, forslat jordmassor och trampat ner maskrosor.

Snart ESC.

Det jag som finns här är inte jag. Jag är mycket mer än så. Det jag som dansar fram här på dessa digitala sidor är bara ettförstundenval, ett språkligt val. Djupare än så orkar jag inte förklara eller så kan jag inte bättre.

I dag har jag gjort lite av det som jag brukar göra mycket av. Skönt att kunna välja. Det dåliga samvetet tar jag med ro.

Det är molnigt i min avkrok av världen, men någon lärde mig i dag att glädjen är något vi måste odla, att det är vår mänskliga plikt. Så är det nog, men fan så svårt. Jag gör så gott jag kan, även med moln och skuggor.

Jacques Brel sjunger för mig Amsterdam och jag inser att min franska är ringrostig.