Tilltal

Då drar jag till sommaren och den blå floden för att förhoppningsvis i augusti återkomma med trots och durton.

Dagen har tröttat ut sig själv och här sitter jag utvilad och lycklig och väntar på gäspningar.

För natten: Into the Music, Van Morrison från 1979. Räcker så det räcker.

Trädgården är fuktig och ångar efter dagens regn. Näktergalen klickar fortfarande i något snår. Kvällen är ljus och jag hoppas att ljuset smittar av sig. Med förtröstan väntar jag.

Sitter försjunken i mig själv och längtar ut ur mig själv. En blommande pelargon i mitt synfält nickar i vinden åt mina eviga försök.

Ingen sol i dag, bara trista men behövliga regntunga moln på min himmel.

Det blir bättre med åren, striderna ger färre sår och nederlagen känns som segrar. Dessutom blir nitlotterna färre, rent matematiskt, om nu nitlotterna är ändliga. Så med tillförsikt stegar jag mina dagar och nätter, och Pyrrhus finns inte längre på min gata.

Dylan gnäller med sitt munspel och sjunger därefter: Ain’t it just like the night to play tricks when you’re tryin’ to be so quiet ? Vet inte varför jag ofta lyssnar på denna låt. När jag inte vet, vet jag att jag har rätt. Så är det i mitt tvivlande underbara liv.

Dricker 10 cl Herrgårdsaquavit och hygger mig. Belsebub flyr och de goda änglarna ägnar mig sitt beskydd nu när natten öppnar sina käftar.

Dylan fortsätter i min natt med If You See Her, Say Hello. Kanske har vi alla ett sådant her eller him i vårt minnesbagage. Jag har det och är lycklig däröver.

Spriten är uppdrucken och snart lyser månen upp min stilla sömnnatt.

Kanske är jag lyckligare än jag känner mig. Men känner jag mig?

I morgon ska jag vila i mitt dolce far niente och vårda mitt självvalda otium.

Mozarts klarinettkonsert i A dur är vacker och innehåller ett musikaliskt lidande som söker sin lyssnare. Jag hör tyvärr mer än jag lyssnar, ty livet är inte alltid på min sida. Men jag hör att jag vill lyssna. Alltid en början.

Stjärnorna finns där ute, men det är så mörkt på jorden.

Jag måste lära mig att kunna lyssna bort min egen ensamhet, inte bara höra mina egna hjärtslag.

Äntligen är natten här och gryningen låter vänta på sig, och när den väl dyker upp med sitt ljusa tryne, vilar jag i mitt vackra mörker och drömmer om vad som ska drömmas om just då.

Nattens musik är Savoy Browns Life’s One Act Play. Vit engelsk blues när den är som bäst.

Dagarna har piskat iväg sig själva och jag har bara stått i vägen med bar rumpa. Men jag har varit duktig mellan rappen och renoverat fönster och låtit  solen skina på mig.

Allt är som det är i min lilla avkrok av världen och inte låter jag påskina att det är bättre bete på andra avkrokar, men jag är inte helt säker, ty betraktarens ögon har alltid tolkningsföreträde.

Avslutar den vakna natten med Donald Fagens The Nightfly.