Leonard Cohen har sedan mitt möte med en kvinna någon gång då livet låg framför mig följt mig på min väg och gjort den mindre besvärlig att vandra. Kvinnan är inte glömd.
Naturligtvis röker jag inte längre längs den öppna vägen, men jag vill ändå berätta min historia innan jag förvandlas till guld.
Jag skriver detta för dem som inte behöver mig.
Jag dricker mitt vin och gråtler mig in i natten, “mais je n’ai pas peur.”
Songs from a room, 1969.
Läser åter igen Graham Greene, denna gång Mordvapen till salu från 1936. Greene läser jag för nådens och det politiskt inkorrekta modets skull. Behöver bli påmind om min egen feghet och underperspektivets giltighet.
Annars är livet i stiltje. Långsamt rinner tiden. Dödens käftar får vänta. Plågsamt är dock att vänta.
Om jag skulle lyssna, vilket jag inte kan i spleens surmjölk, hade det blivit Summertime in England med Van Morisson, så jag får nöja mig med att höra You Got Lucky med Tom Petty.
Mitt vildapelträd lapar sena solstrålar innan mörkret tar vid.
Gustav Mahlers symfoni nr 4 dånar i mina högtalare och gör min lördag mindre tung. Belsebub och hans anhang håller sig på behörigt avstånd.
Ska snart vila med lite rött vin porlande i kroppen för att tillfälligt bota mjältsjukan.
Dricker några söndagsöl och lyssnar sinnligt på Richard Bonas Reverence från 2001. Annars är det si och så med lyssnandet, hör ofta bara mina egna hjärtslag.
Ölen gör mig lättare att bära och vid det oundvikliga fallet hoppas jag på nåden.
Orden är svåra att fånga i kväll såsom stjärnfall är.
Egentligen är jag bara lekamligen tillbakakommen och nu när Lars Forssell har slocknat lär det ta tid innan jaget är på plats. Så bokstäverna haltar och skapar lytta meningar medan det absenta jaget dricker sin kvällsöl och längtar sin ankomst.
