Tilltal

Höstens dagar äro genomskinliga skrev Edith Södergran en gång men nu är det höstkväll och den är ogenomskinlig, och min trädgård är lika dunkel som mina blå ögons längtan.

Min fiol längtar mina fingrar. Min fiol känner av ensamhetens förbannelse. Min fiol är tyst.

Keith Jarrett och Gary Burton spelar Como en Vietnam. 1971 var ett sisådärår. Sedan blev åren ömsom vin, ömsom vatten. Just nu mest ömsom. Bortsett vatten, vin och ömsom är plattans bästa låt The Raven Speaks. Edgar Allan Poes The raven har troligtvis inget med låten att göra mer än i min fattiga fatabur, men vem vet, ty jag vet att i de fattigas skafferi finns sanntokig tolkningsföda att finna.

I morgon ska mina fingrar smeka henne.

Jag lever i min värld där döden inte är livets förutsättning i känslan utan bara i teorin, och ovanför trädtopparna lirar Pat Metheny sin hemliga historia.

Det är måndag kväll och vemodets vimpel vajar i min vinvind och sänder ut böner om smärtlindring.

Vad vore jag utan mig själv?

Katedralen i en resväska beskådas med öppna öron.

Nu bara ännu en natt att slå ihjäl eller att överleva.

Där ute fortfarande vind och sånt och här inne Mark Knopfler och sånt.

Ser min fru i trädgårdsvinden, gula handskar och röd jacka.

Är det mina ord som styr min verklighet eller är det min verklighet som styr mina ord? Hegel eller Marx? Då vaggade jag i visshet, i skrivande stund är jag stabilt osäker.

Tomasz Stanko lirar Song for Ania och själv dricker jag mitt röda tidigalördagsvin och sörplar trumpet.

Ute vind och genomskinligt höstmörker. Här inne försiktighet och flämtande styrstångsljus.

Tomasz Stankos trumpet ersätts med Jan Garbareks saxofon - My Song - och Keith Jarretts piano - Song My.

Vinet ger mig hösttröst.

Jag är inte mer än vad mitt språk tillåter mig att vara. Mitt språk är såväl mitt liv som min galge. Men varför bry sig när Chick Corea Elektric Band lirar Passage från plattan Eye Of The Beholder.

Söndagen är liden mot sönkvällen och snart sönnatt, och söcken runt hörnet eller hur man nu ska uttrycka sig i språkets sirap.

Modlöshet gränsar mot feghet men jag gör så gott jag kan.