Tilltal

Min son är fortfarande tonåring. Hans hjärntumör är obotlig. Behandlingen är palliativ, dvs lindrande och livsuppehållande. Hur länge? Statistiken är grym. Några år i genomsnitt. Jag kan inte ta in sådan information. Den ligger utanför min förståelse. Jag förnekar inte, jag förtränger inte, jag bara försöker överleva, när tiden tuggar liv.

Tårar rinner, smärtan är som ett skrikande sår.

Michael Brecker - Never Alone. Musik lindrar. Whiskey tröstar inte men gör kvällen uthärdlig.

Detta är en erfarenhet som jag vill vara förutan, ty dess följeslagare rädslan och sorgen förminskar mig, gör mig ohörbar i livets leende kaos.

Jag vill ha tillbaka mitt vanliga liv då vinet skänkte tröst.

Alla ska vi dö, men vi vet inte vår utmätta tid. Så liten är skillnaden mellan min son och mig, så stor är skillnaden. “Låt de döda begrava de döda”. Jag väljer min son. Jesus kan kasta sig i väggen tillsammans med alla präster, pastorer, biskopar och påvar. Kom inte här och kom!

Natten hemsöker mig. Gryningen ligger långt borta.

En dag med gråt bakom förlåten. Det är natt och där ute kanske lite snö.

Dricker mitt söndagsvin, som nu har blivit måndagsvin, och gör ett tappert försök att hindra den stora plågan att omfamna mig.

Vinden ligger på där ute och här inne är tystnaden hörbar.

En dag ska jag förlora en son om jag inte själv hinner före. Till dess måste vi leva våra liv och döda vår död.

Gustav Mahlers symfoni nr. 4. Alltid vacker i sorg, såsom i glädje, ja, såsom livet självt trots allt är vackert.

Just nu gråter jag inte. Mörkret är tryckande.

Vi måste leva
med det finstilta gräset
och källarskrattet.

Numera dricker jag inte för att uppnå glädje, nu dricker jag bara för att hålla Belsebub på avstånd.

Men jag lyssnar på Beatles - Any Time At All och jag blir glad i all djävlighet.

Veckan har varit Temodal och strålning, Betapred och hopp.

Kvällen är slut och natten ligger framför mig.

Statistiken säger tre år. Kalla vidriga siffror. Evigheten är för mjuk i dag för att jag ska kunna känna min sons ändlighet. Ilskan har ännu inte infunnit sig. Kanske dyker den aldrig upp. Ännu kan jag säga: “Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket…” Kanske även sedan.

George Benson spelar Breezin’ och jag tänker på att det tar tid att leva. Fan!

Varför utsätta sig själv för språkets brister, varför inte tystna i det outsägliga? Varför skrev Reidar Ekner Efter flera tusen rad? Varför sitter jag här och envisas?

Just nu i mina lurar Michael Brecker - Tumbleweed från plattan Pilgrimage. Vilket ös i livet, vilket ös inför döden!

Jag har en son som ska dö, såsom jag själv, såsom vi alla.

Många frågar mig: “Vet han?” “Visst vet han, men jag tänker inte fråga honom”, svarar jag och undrar varför de ställer den konstiga frågan.

Dricker mina öl för att livet djävlas med mig. Det var roligare att dricka förr. Då var det bara ångesten som skulle motas i grind.

Min son sa just god natt och mer behöver inte tilläggas denna natts början.

Människor i min omgivning är antingen modiga eller fega. De modiga är mina vänner, de fega är mina ingenting. Tänk som det kunde bli. Jag som trodde… Sen finns det ju människor som inte vare sig är fega eller modiga utan bara rädda - kanske de farligaste.

Jag mötte en människa som visste. Hennes blick vek undan.

Jag mötte en människa som länge vetat utan att finnas till hands. Hon grät och skämdes.

Jag mötte en människa som visste men som bara pratade på. Hon pratade bort sig.

Jag mötte en människa som mötte mig i stunden och mötte mig därefter alltid. Hon är min vän.

Så många möten och jag begär bara anständighet.

Anna Maria Jopek & Friends with Pat Metheny lirar Are You Going With Me och jag knäböjer även om jag vet att blommor vissnar lika fort vid musikens fötter som vid någon annans.

Dimman ligger tät i min makabert surrealistiska värld. Solen gör sina försök att bryta igenom. Och tur är väl det.

Ännu brister min förmåga att beskriva.

I min tunga sorg fördjupar Shostakovich positivt smärtan. Hans pianokvintett i G moll, Intermezzo-satsen, får mig att om inte förneka Charon så i alla fall för stunden inte bejaka den nödvändige färjekarlen.

Ordet palliativ förekom inte tidigare i min språkliga fatabur och inte gläds jag som förr över nyvunnen verbal kunskap.

Jag är lika ensam som förut, sorgen har bara gjort den mindre hanterbar.