Trist är att vara ömkansvärd, men så är det nog. Ser det i folks ögon.
John Scofield lirar Heaven Hill från plattan Blue Matter från 1987. Mer blues än funk, mer leksaker än utan.
Dricker ett vitt vin, min fru och jag. Hon chattar på datorn bakom mig med en son och livet levs vidare som om något har hänt. Det syns i våra ögon.
Allt har sin tid, som det står i Predikaren. “Allt” gäller inte alla. Livets matematik är inte rättvis.
Pat Metheny målar min senkväll med sina vattenfärger.
Egentligen bryr jag mig inte om Ismael eller Isak, Sara eller Abraham, men Hagar bryr jag mig om. Abraham struntar jag i, ty han lät sig övertygas om att offra sin son och Sara är för mig död, ty hon slog nedåt. Hagar däremot är en möjlig underdogfeministisk ikon för såväl islam som kristendomen.
Att ständigt prata om sitt eget lidande tär på vänners tålamod. Dock fortsätter jag, eftersom jag tror på agape.
Min son är dödligt sjuk. Mitt hopp är att han lever efter mig. Min fru gråter om nätterna och jag själv kvider i manlig lönndom.
Vem tröstar oss? Kom inte här och kom!
I natt spelar Tomasz Stanko för mig. Polsk jazz såsom svensk polska, lika avlägset som nära fjärran och lidandet hamnar lite avsides.
Så mörkt och ledset som det är nu har det aldrig varit i mitt liv, men ändå lyser stjärnor och ändå finns leendet kring mina lidande läppar. Konstigt liv. Makabert och absurt.
Stephen Stills lirar Church (part of someone) från plattan Stephen Stills: “…He knows he’s no one/But who he wants to be…”
Nattens kudde väntar mig. Min son har tagit sin nattmedicin: Inte att leka med.
Ännu kanske en dag att befinna sig i om några timmar.
Egentligen hade jag inte tänkt skriva något i denna stilla natt, men längtan är större än stillaståendet, ty “ett quidande dårhus är verlden” för att nu sökt citera Stagnelius för att låta som om jag vet fast jag vet bättre.
Happy Xmas (War Is Over) med John Lennon och O helga natt med Jussi Björling är det bästa världen har att ge mig i juletid, sedan får pluralismen leva bäst fan den vill sitt liv med mitt ödmjuka varande.
Det är ännu inte natt och jag mår utan att övertyga mig själv om motsatsen. Steely Dan spelar Deacon Blues och 1977 var jag fortfarande ung och otålig. Ännu hade inte världen blivit som jag drömt om och tur är väl det i dag. Jag avundas inte människor som alltid tycks drömma rätt. Jag avundas mig själv som ständigt drömmer fel.
Kvällen har precis blivit natt och vinet har just börjat hela. Christine Perfect sjunger I’d Rather Go Blind och jag håller med henne.
Vänner drar sig undan, bekanta blir obekanta och alienationen växer sig värre än min sons cancersvulst. Men det finns människor som står pall. De är änglarna.
Om livet har kunnat ge mig så mycket, kan det också ta så mycket.Vinterapelträd
Ingen snö i på bar gren
Blommor i minnet
Hur än världen vrider och vänder sig mot min vilja, kommer tåg att avgå i tid, kommer köttfärs att datummärkas, kommer människor att älska, kommer i all oändlighet…
Please Read The Letter från plattan Raising Sand med Robert Plant och Alison Krauss hörs i mina lurar och natten kan komma.
Jag tävlar med världen i sorg. Jag ligger inte bland de främsta.
Det händer alltid något bredvid det som händer.
Somliga minnen gör ont men tröstar, ty det som gjorde ont då är en lisa i dag.
Det som gör ont i dag är kanske en tröst i morgon.
Alla lever vi ständigt under hotet att dö från den första sekunden av vårt liv till den sista. Dessa sekunder är viktiga, ty livet är allt, döden är ingenting - från livet till döden genom tiden. Livet blir en till - döden - tillvaro och att omsorgen att vara bekymrad gör livet betydelsefullt för att nu i tidig vitvinsnatt egensinnigt tolka Heidegger.
Under “Nejlikornas revolution” befann jag mig i Lissabon såsom jag hoppas att unga människor befinner sig där de ska befinna sig för att befinna sig i bekymrets betydelsefulla nu. Maria da Fé får mig att minnas mitt Lissabon och min dåvarande kärlek med fadon Até Que A Voz Me Doa.
Jag skriver för att täcka tankar och läser en bok om att förlora någon mitt i livet. Ingen dålig bok, ingen bra bok, bara en bok i försöken. Någon bemödade sig att trösta mig.
Spanish Steps och vitt vin med Van Morrison avrundar min kväll och för mig in i natten mot en möjlig läkande gryning.
Bättre kan det knappast bli: Nothin’ med Robert Plant & Alison Krauss. Men visst är det svårt att höra, att lyssna, att tolka, när närheten till är större än avståndet till.
I fallet mellan stigbygeln och marken finns kanske nåden såsom Graham Greene hade uttryckt sig.
En gång för länge sedan besökte jag en kvinna som ville mig mindre väl än jag henne. I det lilla rummet hördes från högtalarna Stairway to heaven med Led Zeppelin. Hon valde en poet och valde bort en pojke. Men låtvalet är fortfarande underbart men sönderspelat såsom minnet är.
Min son vilar och jag skakar av drömmar.
Miles Davis och Blue in Green får mig att trösttänka på livet mellan födelse och död.
Snart prosaisk tandborste och trött kudde.
I morgon sista strålningsdagen. Många människor i väntrummet. Mycken cancer i världen.
Jag tackar sjukvården. Jag bugar.
Kanske sover min son. Hoppas han drömmer gott.
Än så länge är det kväll och natten kommer än en gång att övergå i gryning. Än så länge pånyttfödelse. Än så länge ligger Nirvana av klassiskt livsåskådningsmässiga skäl långt borta.
Lyssnar på Joni Mitchells album Blue och känner att det är bra, även om jag som ung var trött på och följsam för kärlekens skull.
Ännu finns min son och kanske finns han efter mig. Jag håller tummarna.
Mörkret är totalt. Genom fönstret ser jag ingenting.
Ibland i springan av “vet inte” finns ett uns av glädje och förtröstan. Allt är inte kört. Allt är inte som i min värld.
Bob Dylan har alltid en låt åt mig såsom de som har gåvan att förtolka livet åt mig: What Good Am I från plattan Oh Mercy.
Det är mörkt och alla delar vi inte samma mörker och ljuset lyser inte på alla.
Min son sover och han ska vakna många gånger till.
Mer strålning, mer Temodal, mer… liv.
