Lyssnar på Dylans Goin’ To Acapulco med Jim James & Calexico från filmen I’m Not There och surrealismen är lika närvarande som livet och döden är bortom vårt förstånd tillstädes.
Jag är inte heller där, ty jag tror Dylan när han sjunger “Ah, but I was so much older then, I’m younger than that now.”
Jag tror så mycket.
”Kaos måste i varje dikt skimra genom ordningens regelbundna flor”, skriver Novalis. Därför borde jag kunna skriva dikter, men blomman i mig har i timmen vissnat. Dock ger död liv, som det förhoppningsfullt säges. Vem vet, kanske i mig lever en dödlig evig odödlighet? Dags alltså att börja rimma i den oändliga ändligheten. Börjar med dimma. Sen får vi se. Allt beror på min son. Pojken min, du är nu och sen. Diktandet får vänta och under tiden läser jag Claes Andersson. Inget substitut, helt enkelt ett måste.
Path Metheny och Are You Going With Me från 1981 får bli mitt kvällsliga adjö innan natten tar vid.
Var fanns du när jag behövde dig? Tänk så många som svikit. Kommer jag att förlåta? Vet inte. Bättre så i tvivel nu när George Benson spelar Breezin’.
Eftersom jag ogillar iPod på grund av iTune har jag letat länge efter en bättre mp3-spelare och till sist funnit Sony Walkman NWZ-A816. Ljudet är fantastiskt, hörlurana utmärkta och allt det andra lättanvänligt. Det är bara att dra in sina album utan någon konstig iTunejagförstårinteochjagorkarintesättamiginigrej. Dessutom är designen mjukt behagfull. Tack Sony!
Lyssnar på Dylans kanske mest underskattade men “perhaps” bästa skiva Oh Mercy.
Man In The Long Black Coat och jag värnar livet och håller döden på avstånd. Min sons.
På tal om Dylan. Jag har i dagarna, troligtvis olovligt, sett filmen I’m Not There och jag är fortfarande uppfylld av ett prosaiskt satori för att nu inte bete mig blasfemiskt, som jag ofta gör “most of the time”.
Hur god är jag?
Eftersom “Nobody loves you when you’re down and out”, har jag inte skrivit på några dagar. Det är inte sämre i dag, men jag skriver ändå, även om “cloud nine” lyser med sin frånvaro. Mest mörka moln, några andra.
Min son lever men kommer aldrig att bli frisk före sin, med stor sannolikhet, för tidiga död. Jag skulle kunna skriva vackra ord om hur tiden tänjs, hur livet expanderar, hur sorg blir till glädje, men sån är inte jag. Det får andra göra.
Dock har jag blivit snällare, mer ödmjuk och mindre förbannad.
Jag gråter inte så ofta numera, bara ett par gånger om dagen.
Лека нощ!
Som litanior ekar dumheter och aningslösheter: “Det ordnar sig nog, ska du se, ge inte upp, inställningen är viktig, …” Jag duckar skickligt och gråter för min sons, för min egen och för världens skull.
Vintern är inte vit utan grå och duggigt våt.
Vet inte om jag längtar våren, ty förmågan att längta är i stunden något tilltufsad.
Frank Zappa lirar Transylvania boogie från plattan Chunga’s revenge från 1970 och natten blir mindre natt och mörkret mindre mörkt och tumörtankarna mindre tänkta.
Nu Road ladies och därefter Twenty small cigars och snart den fantastiska låten Chunga’s revenge.
Tidigare var länge längre än i dag som kanske i morgon är längre än länge i dag.
Söndagsstek i ugnen. Snart 85°C.
Granen är avklädd och utslängd. Såväl tråkigt som skönt.
Annars är allt som det inte ska vara.
Ge en gåva till Cancerfonden. För min sons och alla andras skull. Så var det skrivet.
Robert Cray spelar Moan. Passande titel nu men inte sen. Så måste det vara.
Jag återkommer ofta till mig själv som vore jag världens navel och i min subjektiva värld är jag denna navel, ty den objektiva världen finns inte.
Om Gud fanns hade jag inte varit troende.
Jimmy Smith, som jag hörselsuger i detta nu, tål att lyssnas på än i dag. Då, när jag unghörde honom för första gången, blev jag omedvetet men självvalsbesmittad.
Önskar min son många goda nya år. Vad finns mer att önska? Allt annat är intet. Just nu.
Kurt Rosenwinkel spelar för mig och min önskan All The Way To Rajasthan.
