Tilltal

”Kaos måste i varje dikt skimra genom ordningens regelbundna flor”, skriver Novalis. Därför borde jag kunna skriva dikter, men blomman i mig har i timmen vissnat. Dock ger död liv, som det förhoppningsfullt säges. Vem vet, kanske i mig lever en dödlig evig odödlighet? Dags alltså att börja rimma i den oändliga ändligheten. Börjar med dimma. Sen får vi se. Allt beror på min son.  Pojken min, du är nu och sen. Diktandet får vänta och under tiden läser jag Claes Andersson. Inget substitut, helt enkelt ett måste.

Path Metheny och Are You Going With Me från 1981 får bli mitt kvällsliga adjö innan natten tar vid.