Och då sitter jag här i min egen väntan. Döden är bortom men otydligt nära. Dricker mitt röda billiga vin och känner mig tillintetgjord. Min son har en obotlig cancertumör i sin hjärna och ändå står jag pall fastän jag är naglad vid lidandets altare. Jag dricker mer vin för att i stunden omkomma. Så vidrig är min tillsvidaretillvaro. Så är det bara. Ibland gråter jag inte.
Jag vill inte tycka synd om mig själv, det känns så ynkligt, men jag kommer inte undan, ty det är synd om mig själv, såsom det är synd om så många.
Även i kväll lyssnar jag på Jim James & Calexico, när de framför Dylans Goin’ To Acapulco, fem minuters magisk teater.
Det går aldrig att gråta färdigt, det finns alltid tårar kvar så länge vi kämpar för vår mänsklighet.
Vem ska dö först? Någon av mina söner, mina döttrar, min fru eller jag? Så ödmjukt storsint är jag inte att jag väljer mig själv och inte är jag så billigt småsint att jag väljer någon. Önskar bara någon sorts jävla biologisk rättvis ordning, även om tiden tickar taskigt för någon.
Metallica: Nothing Else Matters.
Förut är vackrare än tidigare. Så är det bara, och nu har sen kväll just övergått i tidig natt. Nu alldeles tyst, men för en stund sedan lyssnade jag på Mahlers symfoni nr 5. Hellre döden i vackra Venedig än döden i härliga "Heimat".
Ett rött billigt vin ger viss tröst inför sennatten.
För att försöka finna förtröstan i tystnaden sätter jag på min mp3-spelare och lyssnar på bland det vackraste som någonsin komponerats: Shostakovichs pianokvintett i g moll, opus 57 - intermezzo-satsen. Flykten bedarrar och änglarna fäller sina tårar.
Egentligen förstår jag inte hur jag kan uthärda. Min son har en obotlig cancer som ligger och lurar i hjärnan för att en dag sätta sin dolk i honom. Jag kan le i detta liv, jag kan leva i detta lidande. Jag står upprätt, jag faller inte. Livet är konstigt och nu ska jag laga köttfärssås med spagetti som om det vore det mest naturliga att göra just nu.
