Tilltal

Även jag, om det är så, lyssnar på Amy Winehouse. Bara hon nu inte förgör sig själv, nu när livet håller på att försöka förgöra andra.

När jag var ung lyssnade jag sällan på Tchaikovskys pianokonsert nr 1. Den ansågs för enkel, som en klassiska musikens kommersiella schlager. Så lättlurad var jag. Mindre lättlurad är jag i dag, när jag nu lyssnar på andra satsen, konsertens kanske vackraste och skiraste del, och skäms över min dåvarande mänskliga och musikaliska feghet.

Det är mörkt där ute. Här inne är ljuset konstgjort.

I morgon ska jag vara duktig, men inte idiot om jag har modet att motstå frestelsen att bli lurad.

Tears of rage. Och varför måste man alltid, om man nu är som Dylan, vara tjuven?

Natten lägger sig där utanför mitt fönster och Dylan sjunger om och om igen "and life is brief". Det gör så ont, fast det är sant för oss alla men mest för dem andra.

Fortfarande tidigvårsnö på gårdsplanen och sekatören är en rostig fan.

Trodde jag hade förlåtit livet, men ack, vreden växer vidrigt i absolutionens tvivelaktiga mylla.

Visst har jag druckit vin - därav detta ordflöde, men det är ju ett "wicked life".

Avslutar i ursinne.

Min son har, statistiskt sett, 3 till 5 år kvar att leva. Prognosen är oviss, som läkaren kanske så passabelt sanningsenligt skrev i journalen. Malign hjärntumör, gliom, anaplastisk astrocytom grad 3 - sådan verbal kunskap har jag olyckligtvis erövrat.

Jag kan stå ut med att vänta på min död, men knappast hans, för hans skull, för min skull, för familjens skull, ja, kanske för hela världens skull. Så absurt måste jag leva i spillrorna av det orimliga livet.

Snön föll i natt. Vackert.

Didos klagan - When I’m laid in earth - ekar i mina högtalare och ve hennes öde såsom jag anklagar livet för att vilja döda min son.

I dag återuppstår Jesus såsom han evinnerligen kommer att uppstå i människors tillkortakommanden.

Om tuppen eller Petrus gol för tredje gången låter jag vara osagt. Själv gal jag ständigt.

Vem är jag att finna mening i meninglösheten? Jag är jag som inte finner men söker - och väl är väl det, ty vi har tillräckligt med profeter som säger sig funnit sanningen. Jag önskar inte lägga sten på börda.

Klockan klämtar ständigt för någon. Ingen kommer undan men jag kämpar för ett rättvist kösystem. Klockan slår men är inte slagen.

Lyssnade för en stund sedan på Lars Winnerbäck: Varning för ras. Jag log och sorgen färgades med något som behövs för att livet inte ska sina utan glädje.

På spisen kycklinggryta, kryddad med tandoori. Så går livet vidare i ett kök vad som än händer i andra rum och Pergolesis Stabat Mater spelas och kommer att spelas i de hus för sådana öron som vill höra.

Just nu Temodal, Tegretol och Ramblin’ Jack Elliott när han starkt levererar Dylans Just Like Tom Thumb’s Blues.

Det är inte roligt att skriva längre. Kreativiteten är satt på undantag. För mycket tankedöd, för lite levaliv. Mer sjukt än friskt i tillvarons trista tunga lätthet.

Rött dyrt vin för omväxlings skull.

Jackson Browne: Cut It Away. För vissa minnens skull.

Min son. För hans egen skull.

Saties tre gymnopedier och en regnig eftermiddag. Kaffet är ljummet, tankarna är trista och skosnöret på vänster sko är itu.

Det gråter i mitt bröst. Det regnar över staden… Nu är dikten bortom och bara dikt. Men Verlaine är förlåten, ty han betydde mycket för mig, när livet var en konstig scen och jag en ovan skådespelare.

Jag vet inte om jag kan förlåta livet och dess nuvarande vidrighet. Samtidigt har detta liv gett mig mer än jag i mina tidiga drömmar vågade hoppas på. Men om det finns en gud, finns hans inte. Så enkelt är det, även om Abraham lät sig fängslas och Job fördummas. Sådan är inte jag. Jag är bara en pappa som inte räcker till nu när livet tar mer än det ger.