Tilltal

Det gråter i mitt bröst. Det regnar över staden… Nu är dikten bortom och bara dikt. Men Verlaine är förlåten, ty han betydde mycket för mig, när livet var en konstig scen och jag en ovan skådespelare.

Jag vet inte om jag kan förlåta livet och dess nuvarande vidrighet. Samtidigt har detta liv gett mig mer än jag i mina tidiga drömmar vågade hoppas på. Men om det finns en gud, finns hans inte. Så enkelt är det, även om Abraham lät sig fängslas och Job fördummas. Sådan är inte jag. Jag är bara en pappa som inte räcker till nu när livet tar mer än det ger.