Tilltal

Min kaktus har blommat och vissnat. Vissa saker går fort. Men vackert är det under tiden.

Min sorg är min. Jag kan läcka en och annan tår, men den uppdämnda floden håller jag inom mig själv. Visst naturligt läckage finns dock på dessa sidor, men jag hänger inte ut min totala sorg på stadens torg. Man ska vara rädd om människorna.

Men sorgen ska inte döljas i mörkret, nej, den ska stekas i solen för att förtvina och dö.

Än är inte livet avklarat för vare sig min son eller mig. Alltid något att glädjas över om det så bara är sekunder.

Anaplastisk astrocytom och Glioblastoma multiforme har bosatt sig i min sons högerhjärna. Hoppas att dessa maligna celler inte trivs och att de hindras att möblera om, ty det tar tid att leva och min son har inte levt så länge.

Näktergalen sjunger i nejden, syrenen blommar och själv är jag ännu inte helt vissen.

Min blogg har inte färre läsare än lyssnare till mitt fiolspel. Så jag är tämligen nöjd. Men lite besviken är jag, ty min fiol kostade mig en hel del.

Min porslinsblomma blommar, men min kaktus visar inga tecken på vilja till tilldragelse.

Vet inte vad jag hatar mest, hjärntumörer eller min oförmåga att hantera det orättvisa livet.

Tidig natt.

Enligt titeln på detta levande inlägg är döden inte slutet. Jag tror inte titeln men Dylan sjunger så pass mirakulöst vackert att jag svajar i min intellektuella hederlighet.

Down In The Groove från 1988. Bättre än så här är inte Dylan. Knappast någon annan heller.

År 1965 var jag inte gammal. Ungdomens vildhästar flåsade mig i nacken. Jag var ung och lyssnade på Dylan och kände mig äldre. Kanske var jag egentligen äldre då och är yngre i dag, för att nu ännu än gång lita på Dylan såsom jag först och främst litar på mig själv.

…The wind howls like a hammer,
The night blows cold and rainy,
My love she’s like some raven
At my window with a broken wing.

Har bara gråtit tre gånger i dag. Tyvärr ser jag både bakåt och framåt. Är nog ingen äkta artist.

Det går att njuta av och i försommaren. Livet är så beskaffat. Döden är inget hinder.

En whiskey far runt i mina ådror och lagar trasiga tankar. Tänker på Peer Gynt som inte förstod skillnaden mellan att vara sig själv och vara sig själv nock. Borde kanske tänka på mig själv.

Det är ljust på gården fastän solnedgång. Vildapeln både blommar och doftar. Allt är som det är. Kan inte göra något åt saken mer än att böja mig och knyta näven i fickan.

Att det är lättare att hålla sig för skratt än jag tänkt mig är inte svårt att utgrunda, ty min son mår bra men är inte frisk. Han spelar schack med döden och kan inte förvänta sig mer än remi for the time being.

Peter Gabriel sjunger mig in i natten med “I Don’t Remember”. 1980 är mycket nära och långt borta.

Det finns många människor i världen som är sjuka. Min son är bara en av dem. Förlåt om min empati inte är gränslös.

Jag hör ingen klocka klämta, förnekar kanske min egen hörsel, för jag litar troligtvis inte längre på mina egna öron.

Här i min hittepåvärld finns inga klockor, bara bjällror, och en bjällra kan inte klämta, endast klinga.

Allt detta för en av mina söners skull och för de andras och för mina döttrars, även om de må misstolka mina ord och avsikter.

I mina lurar: Robert Clay. På gården står en danskregistrerad bil och jag är lika klok. kallsol i mina snart blommande vildapelträd och ladan brinner i kvällsljuset.

Trängtar vin såsom ett barn längtar sött.

Clays gitarr får mig att finnas och hans röst mig att minnas.