Tiden går och i dag är det exakt ett år sedan min son blev sjuk. Han lever mer än någonsin i sin utmätta tid, jag däremot sörjer mig sönder och samman i min. Jag står inte ut med tanken att förlora min son, det gör så ont, så ont…
Genom fönstret ser jag en vacker höstdag. Vinden ligger på från väster och solen faller. Höstens dagar är inte genomskinliga.
Sitter i mitt elfenbenstorn och betraktar världen, men inte med händerna i mina, som jag inte har, Haydenfickor och inte spelar jag piano och inte hissar jag någon Haydenflagga - tyvärr! Men jag gör så gott jag kan med det kapital jag äger och är nöjd i min icke ödmjuka tillbakadragenhet.
Här uppe lyssnar jag på Rolling Stones när de framför Wild Horses och tänker på Tomas Tranströmer och snart är det ett år sedan min son fick reda på att han bar på en högmalign hjärntumör.
Visst tillstår jag mina styrkor, men tyvärr ännu mer mina svagheter. Så olyckligt lottad är jag. På en piedstal sitter de och betraktar min litenhet. Ibland lyckas jag knuffa ner dem, för att i nästa sekund få andra att inta deras upphöjda plats. Hur bär jag mig åt? Det är ett mirakel bland många i mitt liv.
Nej, nu får det för stunden vara slut med att erkänna tillkortakommanden, ty denna låt kom plötsligt för mig, om man nu kan uttrycka sig så?
Visst ska det vara Mr Dylan som sjunger Mr Tambourine Man, men känslomässig jag är föredrar jag Mr Johnny Rivers av rent historiska och subjektiva skäl.
Sitter här med mina lurar tryckta mot mina öron, Sennheiser HD 280 Pro, och försvinner in i musikmadeleineminnen.
Ibland är jag ändå glad, glad att finnas till för några.
Jag vilar i mitt röda vin och Dylan sjunger One Of Us Must Know (Sooner Or Later) och än så länge mer liv än död.
Lördagskvällen ligger framför mig och inte vet jag om jag längtar, ty längtan är satt på undantag, ty jag önskar bara stillaståendet, men som den trovärdige Siddhartha Gautama sa: “Allt står i lågor”, så min önskan är endast en liten pappas agape.
Det finns så mycket vackert i livet, min fru, mina barn och allt det där andra runt omkring min lilla värld, till exempel, för att nu inte bli allt för patetisk, Moondance, ett av Van Morrisons bästa album och låten Into the Mystic.
Min sons hjärntumör växer inte, bromsas av given strålning och cytostatika och jag utmanar tiden. Ofta gråter jag sällan.
I kväll är jag villigt hänvisad till Chick Corea. Just nu The One Step från skivan Friends från 1978.
Tidigt höstmörker omfamnar min gård.
Funderar på sorg. Vår sorg är vår. Solidaritet med svaga och utsatta handlar om att inse det - och mycket annat. För mycket, visst, för dem som är stadda att inse det.
Joan As Police Women och allt blir nattyst. Jag lägrar mina egna tankar.
Min son lever på undantag tack vare läkarvetenskapen. Hans utmätta tid gäckades av skickliga doktorer. Jag borde vara nöjd, men ändå håller jag mig själv i handen för att inte svepas med i sorgens tsunamivågor.
I defy! och trotset är den enda utvägen i kärleken, ja, såsom i livet.
Låg för en stund sedan och läste Om James Joyces Odysseus av Olof Lagercrantz och kom att tänka på det fina att finnas till även om sorgen om kommande död lägger sordin på den rara tanken. En lättsmält svårsmält bok, om man nu är lagd åt det hållet. Men Dublin är allas vår stad även om vi har vandrat eller vandrar på helt andra gator.
Nu lyssnar jag på Crosby, Stills & Nash: Suite: Judy Blue Eyes och glor ut genom fönstret som vore jag helt förryckt, men jag bara hör mer än jag låtsas.
Söndag och kycklingen ska kryddas och stekas. Det prosaiska måste få sitt.
Ibland läser jag mig själv och det gjorde jag just nu, och detta läste jag: Lyckan
Dylan sjunger något vackert: Love Minus Zero - No Limit och livet tänjer sina gränser. Det tidiga fredagsvinet förför mig och jag låter mig lockas. Livets bromsar har gjort sitt otyg.
Lite sol kvar där ute mellan lada och uthus.
The Allman Brothers Band lirar In Memory Of Elizabeth Reed och livet gränsöverskrider.
För länge sedan läste jag Vilhelm Mobergs roman Din stund på jorden och det gjorde jag för en stund sedan också. Den har inte blivit bättre med åren, ej heller sämre. Den är fortfarande bra men ojämn, äkta men högtravande. Titeln är bättre än innehållet. Titeln är magnifik.
Dylan börjar sjunga Brownsville Girl och ett elva minuters euforiskt nu ligger framför mig.
Varför förringa sin egen litenhet? Den blir bara större för det. Varför förringa sin egen storhet? Den blir bara mindre för det.
Det är kväll och katten jagar över golvet och själv jagar jag vinets smärtlindring utan större lycka.
Sparsmakad jag är lyssnar jag på Jacques Brel: Les Vieux. “Les vieux ne parlent plus ou alors seulement parfois du bout des yeux…” Så är det nog, kanske, inte alltid, men vem vet utan att vara gammal och ung?
Min fiol hänger halvårsospelad på väggen och bligar snett på mig från sin upphöjdhet.
Dricker mitt sista glas vin innan nattens opium bedövar mig fullkomligt.
