Vad jag gör mellan varven för att försvara min son i hans kamp för ett värdigt och kvalitativt liv, ligger utanför denna texts domäner.
Herrarna David Byrne och Brian Eno lyssnar jag gärna på och just nu Home från det eminenta albumet Everything That Happens Will Happen Today. Annars lyssnar jag som oftast på mina egna tillkortakommanden och det tar sin tid.
Det röda vinets snälla demoner hemsöker mig.
Jag letar aldrig efter ord, ord finner mig. Men just nu är jag svår att hitta.
Tänk att Allan Holdsworth kan spela så vackert som han gör. Downside Up från albumet The Sixteen Men Of Tain är lindrig i skuggorna av det verkliga eländet.
Varför skriver jag ? Jo, för att inte glömma min egen död. Martin Heidegger har lärt mig, ideologisk skitstövel han var, att livet går ut på att i varje sekund välja sitt liv med sin död ständigt i kikaren. Bortsett all filosofi känner jag mig dock mänskligt eländig, ty min egen kommande död har mitt mindre fokus än min egen sons och vid den yttersta smärtgränsen finns ingenting annat kvar än okunskapen och hoppet.
När jag anar min framtid finns inte bara mörker. Hur det än går med min son har han evigt liv i min ändliga tid.
Dagen har varit ledsen och dov men Mozarts klarinettkonsert gör det ledsna vackert. Min son stod i vägen för en vidrig sjukdom när den valde ännu ett offer. Jag vet att han inte känner sig utvald, bara besinningslöst drabbad, men utan synbar bitterhet.
Jag gnyr och väntar på miraklet.
Morgonen är mörk och här sitter jag och lyssnar på Haydns pianosonat nr 23 i F-dur. Musiken får mig att tänka tungt men tankarna blir lättare att bära i gråtens universum.
Eftersom jag ständigt kopierar mig själv, kopierar jag allt som oftast mina egna texter: “I dag har jag skrivit poesi och sugit sanningar ur universums spenar. Lyriken har flödat. Lyckan har varit obeskrivlig. Tyvärr har tvivlets svarta demoner rosslat ur ett annars så vitt och oskyldigt papper. Så nu sitter jag här och lyssnar på Bob Dylan, när han sjunger Changing Of The Guards och förstår inte varför det ska vara så förbannat svårt att fylla ett tomt vitt papper med universums milda mjölk.”
Och under tiden lyssnar jag på Beach Boys absolut bästa låt.
Eric Clapton sjunger med emfas att han såg in i sin fars ögon - I looked into my father’s eyes - och jag ser i minnet min egen fars ögon, såsom jag varje morgon , när jag rakar mig, ser hans milda ögon som övervakar min rakning - och kanske min dag. Inget metafysiskt, bara en prosaisk känsla.
Det är fredag och löven har låtit sig falla. Själv föll jag för länge sedan.
Efter att ha läst Stephen Cranes dikt ”In the desert” blev livet mer uthärdligt.
In the desert
In the desert
I saw a creature, naked, bestial,
who, squatting upon the ground,
Held his heart in his hands,
And ate of it.
I said, “Is it good, friend?”
“It is bitter — bitter,” he answered;
“But I like it
Because it is bitter,
And because it is my heart.”Stephen Crane, ur THE BLACK RIDERS
and Other Lines 1895
Det gäller att tycka om sig själv, för sig själv är vårt, ingen annans. En underbart lysande självklarhet. Att vara bitter utan att begripa sin bitterhet är bittert. Då blir vi bara uppätna av oss själva. Om vi förstår vår egen bitterhet, kan vi äta av oss själva varje dag utan att bli bittra, bara vara bittra utan att känna oss bittra. En lek med ord, men jag har bara ord. Och det är inte så bara. Det är allt.
Bob Dylan – ”Not Dark Yet”.
Mina barn vill ofta höra min saga om mig själv. Jag berättar inte sanningen, jag berättar inte min äkta upplevelse, jag bara hittar på, såsom jag dagligen hittar på mig själv. Men jag ljuger inte.
Lyssnar på Pink Floyd: Us And Them, kanske med tanke på Rick Wright. Jag vet inte så noga mer än att det är kanske Pink Floyds bästa låt. Det är så mycket jag tror nu för tiden. Bäst så.
“I går, i den ’stora’ staden på ett kafé, såg jag en man, som var pojke, när jag var pojke. Han talade med en kvinna. Jag tyckte inte om honom som pojke - och jag såg att jag inte tyckte om honom som man. Hans far var son till en rik tunnbindare. Hans far var elak. Socialt elak. Denna sociala elakhet såg jag i går på ett kafé, när jag såg en man, som var pojke, när jag var pojke.
Snart är det natt. I morgon börjar motståndet. Men det brukar klinga av mot kvällen. ”
Denna text hittade jag hos mig själv. Därför citationstecken.
Staten räddar kapitalet. Inget annat att vänta. kapitalismen, för att överleva, måste böja sig för staten, en stat som solidariskt och demokratiskt fördelar mervärdet utifrån den svages perspektiv. Nyliberalerna envisas och förblindas av ideologi.
Jag är inte så bra på politiska utspel. Vet inte så bra. Räcker inte till. Vet bara att jag vill ha en mjuk värld utan förlorare. Sisyfos klappar mig mjukt på kinden.
Mikael Wiehe: Vi Låter oss inte besegras.
Jag skriver mig själv för att förstå mig själv. Jag bjuder in mig själv i min egen text. Försiktigt försöker jag nå mig själv. Samtidigt bjuder jag in andra i mitt universum. Att bjuda på sig själv är inte det samma som att bjuda ut sig själv. Det tog mig lång tid att förstå, lika lång tid som för Peer Gynt att inse skillnaden mellan att vara sig själv och vara sig själv nock.
Jag vet inte vem jag är, blir aldrig klar över mig själv, letar ständigt. I mina texter ser jag mig själv som i en backspegel. Jag är långt borta men samtidigt mycket nära.
I andras texter vill jag också se mig själv, får aldrig nog av mig själv, men jag vill vidare. Så om texten blir statisk, för mycket mig, lämnar jag texten och söker mig vidare till andra texter för att hitta mig själv bortom mig själv.
När jag omläser min egen text är jag ibland inte varse att det är min egen text jag läser. Texten svävar omkring i ett ingenmansland i något egendomligt dialektiskt förhållande. Texten är skriven av mig, men tiden har omskrivit den och syntesen kan ibland bli överrumplande, något nytt finner sin väg in i mig genom min egna gamla ord.
Frihet är att kunna söka sig själv, utan att kunna finna sig själv. Allt annat är ofrihet.
Pat Metheny med Christian McBride & Antonio Sanchez: The Red One.
Vissa kallar det flow, själv kallar jag det manisk idioti. Nu dags för imaginärt magnesium.
I dag har jag mest hittat på mig själv. Att hitta på sig själv är inget negativt, men lite sorgligt är det nog. Om man ständigt är på flykt från sig själv, måste man skapa sig själv varje dag för att inte helt försvinna. Alla människor är inte flyktmänniskor. Några stannar kvar och nöjer sig med det. Jag värderar inte, skriver bara mig själv, skapar och flyr…
“Identiteten” av Milan Kundera är en modern roman för europeiskt mondäna människor, för att nu spetsa till det något. Två människor med bagage, två människor med olika bakgrunder men med samma tidskulturella anslag, en man och en kvinna, söker sina identiteter och får pusselbitarna till sist att hamna på rätt plats.
Kundera är inte svår att läsa, ej heller hemfaller han åt förenklingar eller schabloner. Nej, det är en rättvis och sann roman om livet, om saknaden och, icke minst, om att åldras.
När jag läser en roman försöker jag att hitta märgen, själva centrum i texten, och Kunderas fokus ligger i den Sisyfosiska punkten: “Livet är meningslöst”. Då blir valet den stora bitterheten eller den stora njutningen. Kundera väljer njutningen. Själv väljer jag syntesen: Den bittra njutningen.
Purcell: When I am laid in earth ur “Dido & Aeneas”. Kvällen är sådan. Vacker och vemodig.
Melankoliker ska inte läsa Aksel Sandemose. Ändå utsätter jag mig ofta för hans texter. När en människa sätter sig i rörelse, vet hon aldrig var hon hamnar, skriver Sandemose i romanen “En flykting korsar sitt spår”. Är det därför många av oss förblir orörliga?
