Tilltal

Jag gråter inte så ofta numera. Hinner faktiskt med att torka upp tårarna mellan gångerna.

Ännu en gång lyssnar jag på Dylan och hans Red River Shore och klockan har blivit tidig natt.

Tanken att min unge son har en obotlig cancer släcker min livstörst. Jag ljuger något för att stå ut i min egen lycka över att han finns och att andra finns i min närhet. Tyvärr släcker inte vinet jag dricker någon törst. Och inte ljuger jag något heller.

I varje mänskligt andetag finns de väsande ljuden om den sanna sorgen.

Dylan sjunger: “And the frozen smile upon my face/Fits me like a glove.”

Om jag lever, när min son är död, lever jag i min levande död, men den döden kommer att ge liv. Så måste de bli, för min skull, för mina andra barns skull, för mänsklighetens skull.

Lars Ahlin skrev i “Natt i marknadstältet”: “Genom arbetet dör vi för var dag, men ur den döden växer liv upp”. Jag byter ut, eftersom jag inte är luthersk, arbete mot sorg: Genom sorgen dör vi för var dag, men ur den döden växer liv upp.

Dricker ännu ett glas vin och törsten låter sig inte stillas. Och inte blir jag berusad heller, bara smått bedövad.

Mitt tolkningsföreträde är satt på undantag men ännu har jag modet att trotsa modernitetens korrekthet:

I natten samsas vin och mat i min lekamen och gör den len och trevlig att umgås med.

År 1980 var jag en ung man med bekymmer som alla män har vid vissa tidpunkter i livet. Min grannes man var en skitstövel. Genom de tunna väggarna på Ystadgatan, med det minne jag besitter, i den södra staden hörde jag de kollektiva manliga dumheterna och undrade över min egen manlighet. Ry Cooder tröstade mig men modet var ringa och modet har vuxit i samma takt som fegheten fram till i dag, och framöver är sannolikhten för växtvärk överhängande. Men låten är som då, som nu, förbannat bra.

Dricker lite trösttorsdagskonjak och minner mer än mer. Mer än så är inte mitt lilla liv.

Jag lär mig ett nytt språk och jag får ännu mer förståelse för blattens språkliga tillkortakommanden än tidigare. Språket jag sakta lär mig, kanske erövrar, är mil från mitt eget. Inget känns bekant mer än vissa internationella ord. Jag börjar från noll. Sådant behöver jag för att inse att jag inte är omnipotent. Jag behöver utmaningar som lurar mig att förstå att världen är mer än mina självklottrade bilder.

Men jag vet att jag kan lära mig, ty jag har den erfarenheten. Alla har inte det. Ändå bankar vi skiten ur dem.

Många har frågat mig hur man lär sig att skriva. Alltid samma svar: Kopiera till dess du hittar din egen röst. Så enkelt är det. Så svårt är det.

På tal om att hitta sin egen röst: P.O. Enquists självbiografi Ett annat liv.

Peter Ortman är död. Även om han inte var min vän, även om många av hans dikter gick mig förbi, eftersom jag inte stod i vägen för dem, saknar jag honom.

Jag tittade nyss på programmet Himlen kan vänta och min son lider av samma hjärntumör som Helena, och Helena finns inte mer. Jag skriver det utan sorg, jag bara skriver det, som om det inte berörde mig, ty om jag känner efter hur det känns, om jag kan, dör jag i livet, tror jag, en död värre än döden. Jag vet inte. Vet ingenting om mig själv mer än en massa hittepå, och inte mer än att mitt hjärta tickar i tiden såsom min sons.

Dricker en öl i kvällen och inte blir jag fullare för det.

Bill Withers sjunger Lovely Day, något opassande kanske , men det går inte att komma undan det vackra i livet så länge livet är mer än döden, ty livet är allt, döden är ingenting. Ingen blasfemi, bara en ideologisk ståndpunkt som rullar likt den oberäkneliga havsvågen över strandens sandkorn.

Det regnar över staden, för att uttrycka mig verlaineskt. Och visst gråter det i mitt hjärta, men här tar likheten slut, ty jag vet orsaken. Mitt kaffe är slut.

Eftermiddagen äter sig sakta mot kvällen. Vinden ligger på från väster och ljuset är lika blekt som någonsin. Med Dylans Born in time i högtalarna skyfflar jag mig själv åt sidan och låter det återstående stiga fram.

Min son finns.

Försiktighetens apostel i mig viskar att jag inte ska låta mina ord bli för tydliga, där otydligheten råder. Jag litar inte på mina apostlar såsom jag inte tror på mer än mig själv. Därav mina stolta blåmärken.

Lyssnar på Dylans Born in Time. Versionen på Tell Tale Signs. Så skir, så vacker. Tårar.

Kvällen är kommen och natten närmar sig med sitt erfarna skrynkliga ansikte.

Dylan ansåg att att låten Red river shore inte platsade 1997 på skivan Time out of mind. Konstig typ, den där Bob Dylan, för på min hade den varit helgjuten. Låten är en av Dylans bästa. Kärlekshistorien är ett manligt mytologiskt mästerverk. Nu får vi höra den, elva år senare på Tell Tale Signs - The bootleg series vol 8 - och Dylans röst är vacker i sin starka svaghet.

Annars är det mörkt men stjärnor lyser på en himmel som lockar mer än tillåter.