Tilltal

Pratade just med min son i telefon. Det gjorde ont, det gjorde gott. Han väljer resans utanförskap och väljer bort arbetets gemenskap. Jag är stolt. Att han själv förmår styra sitt liv i den utmätta tiden är viktigare än något annat, vad nu än den ändligt rådande politiska korrektheten må försöka påtvinga honom. Livets konstnärsskap väger tyngre än dödens moderata förarbete.

Terje Rypdal spelar för mig Kompet Gar från plattan Blue och dagen blir något ljusare att befinna sig i även om Påven i natt gjorde sina muntra homofobiska försök att förmörka min juldag.

Jag önskar icke skriva, men skapelse är tvingande. Därför sitter jag här och gör mig till.

Men bara om min älskade väntar med Nationalteatern är en utmärkt Dylancover på svenska, och den lyssnar jag på nu och gör mig ännu mera till.

Man kan inte bli den man var i går. Dock önskar jag att min son kunde. En förgäves längtan.

Ord är bara en usel kopia av den verklighet vi upplever, men vad vore det upplevda utan ord? Vi är inte större än de ord vi kan måla vår verklighet med.

Att värna sitt liv är att värna sina ord. Jag önskar inte bli grätten med ord, men ej heller krävande. Men det måste göra ont.

Cristina Branco sjunger E Por Vezes.

Sent men det är tidigt.

Det var ett tag sedan, såsom det oftast är i livets villervalla, jag lyssnade på Pink Floyd. Och nu lyssnar jag på, kanske inte Pinks bästa låt - och vem är jag att bedöma? - , men den som berört mig mest mellan tungvarven, Comfortably Numb. Hur många är inte “Comfortably numb” och fortsätter att vara det för att vinna i det redan förlorade?

Bortsett alla gnällord är gitarrsolot ett av de bästa “in time”.

En av mina söners hemmagjorda glögg värmer i ovit vinter.

Att ha söner i stället för son lindrar, men det får bara jag skriva eller säga eller antyda.

Det är så tyst och tindrande här inne i mitt upplysta rum. Där ute i mörkret kacklas det vilt till höger och vänster. Många ljuger men hävdar att de talar sanning, få tar ansvar men flertalet hävdar att de är utan skuld, legio hör men lyssnar inte. Så är det därute. Men tro nu inte att fega skrän får mig att vackla, bara skickligt ducka. Dock knäar jag lättare i dag än i går, ty min son är mycket allvarligt sjuk, men för hans skull sitter jag gärna på knä och spottar på det oupplysta.

Robert Cray: Moan

Så här sent i natten har jag just gratulerat min son på hans födelsedag. Livet levs bredvid döden och lyckan är större än den utmätta.

Dylan sjunger Born in Time och hur komma undan denna sanning? Önskar inte, men tiden är min sons fiende, såsom min egen, såsom vår allas.

Nog har vinets befriande kraft låtit mig se genom spjälorna, nog har vinet gett mig mer än bara ännu en fylla?

Det är mörkt där ute och här inne sipprar ljuset ut genom smutsigt fönster och lyser upp en frusen gård och Rod Stewart sjunger Mandolin Wind, och jag minner mer än väl.

Bättre än så här kan det inte bli. Oftast inte i alla fall. Kolla in rörelseschemat. Fantastiskt.

Febern lurar inte längre diskret i utkanten av min gamla kropp utan härjar fritt överallt i min ömma lekamen.

Som tur kan jag ännu dricka vin och bli full och glad och ledsen. Alkoholens nedbrytande tentakler kittlar mig men jag har ett moraliskt skydd som ännu hindrar dem från att mer än kittla.

Har sovit många eftermiddagstimmar. 

Até Que A Voz Me Doa - Maria da Fé. Åter igen lyssnar jag på denna storslagna fado och känner min egen saudade i hennes röst, ett vemod utan jordsmak.

Någon står i mitt kök och skalar potatis för att nu bryta det högtravande.

Saknar min son som befinner sig långt borta men mycket nära.

Snoret rinner och kaffet smakar skit och febern lurar och dagen år grå och inte har jag särskild lust till någonting, men jag kan ju alltid lyssna på Pat Metheny: So May It Secretly Begin från Still Life (Talking).

When I am laid in earth från Purcells Dido & Aeneas. En sådan kväll är det. Tankarna ligger i framtiden och famlar omkring i det möjliga omöjliga.

Regnet slår på fönsterblecket och har gjort så hela dagen och jag har bara suttit i en fåtölj och låtit det höras.

Jag har rätt att tycka synd om mig själv och låta det gå ut över andra. Ett tag.

Med måndagsnykter mjältsjuka sitter jag här och lyssnar på Shostakovichs pianokvintett i G moll opus 57. Vackrare musik har nästan aldrig skrivits. Intermezzosatsen gör så ont att den lindrar det mesta.

Venedig sjunker. Hoppas råttorna överger skeppet tillsammans med kulturockrarna. Då blir det bra med det som måste bli kvar. Det är mänsklightens ansvar att se till. Italienarna själva, har jag hört, lär visst i alla fall vara bra på fotboll, spagetti och oliver. Man kan ju inte vara bra på allt.

Själv är jag bra på det ingentinga.