Lyssnar på mina föräldrars musik, den som ekade i lägenheten under söndagseftermiddagarna. Just nu Louis Prima, tidigare George Formby och senare kanske Perry Como. Inte undra på att jag är den jag är.
Annars mindre gråt än tannagnissel.
Skrivklådan ligger i träda. Inte många ord.
En dag ska jag berätta.
Vad är det för fel på att vara amatör? Inget, bara man håller sig till ärlig självdeklaration. Alla kan inte. Många känner sig kallade, men få är utvalda. Några kan.
På detta humör är jag och flaxar med mina vackra omnipotenta vingar.
Lyssnar på Maria Callas inte för att glänsa utan för att skina: Signore ascolta från Turandot av Puccini.
Ibland lyssnar jag även på Renata Scotto. Föredrar det dramatiska på bekostnad av det tonsäkra.
Bland tenorerna väljer jag Gösta Winbergh och Beniamino Gigli för det varmt lyriska i deras röster.
Skriver jag som vet lika lite om opera som jag själv.
Det blåser därute runt farstukvisten. Kall östlig blåst. Den är vindvärst.
Polska dansar jag gärna, men just nu håller jag tyvärr bara takten, när Röjas Jonas spelar Klabblåten, ty ingen jänta finns i min närhet att dansa med.
Har stor lust att vara glad.
Söndagen är solig men knappast skiner jag. Mattheten går inte att putsa bort, ty det troliga är att jag kommer att förlora en son, om jag själv inte hinner före, men så snabbt är inte mitt liv.
