Jag sålde mig aldrig för spektaklet. Det finns en viss ånger. Men jag visste inte sämre. Kanske därför kan jag lyssna på Neil Young. Vad vet jag vad som lyssnas på i palatsen!
Rött vin som vanligt.
I morgon Mikael Wiehe. Sånger från en inställd skilsmässa i staden i söder. Det är inte bara som jag tror. Min fru har bestämt.
Ännu lever min son. Tre månader i taget.
Inte för att lusten tvingar mig, ej heller för att kravet är större än undanflykten, nej, bara för att infallet fanns i min närhet, sitter jag här och torterar mina sedan länge lidande ord. Under tiden sjunger Van Morrison vackert falskt sin Madame George.
Har suttit i möten hela dagen och hört på människor som spytt galla över andras tillkortakommanden utan att en enda gång ifrågasätta sina egna kanske usla ledarskap. Må jag vara gammal, må jag vara trött, men må jag dock vara ung och vaken i möten med den eviga dumheten.
Sådana som jag behöver sitt vin såsom världen behöver sitt salt.
Sedan har jag en son som ska dö. Varför bryr jag mig då om världens småttigheter? Kanske beror det på att jag en gång längs vägen gjorde ett antal val som nu pockar på min uppmärksamhet så att jag inte sviker mig själv. Kanske lovade jag någon gång dyrt och heligt att aldrig titta bort. Kanske är jag mina vals fånge.
Att kunna berätta historien om sig själv är inte alla för givet, ty en själv är oftast i vägen.
Sticklingtid.
Till påsk hade jag tänkt fara till främmande land.
Disken ligger i lager på diskbänken.
Thåström: Stjärna som är din.
Jag lyssnar på Dylans Meet Me In The Morning så här kring midnatt och undrar varför jag gör det.
Våren finns i närheten, frusen jag känner mig.
You’re A Big Girl Now kan även jag säga till min förra detta fru. Större likhet mellan mig och Dylan finns inte. Tror jag.
Allt var vunnet men nog skulle truten gå.
Denna idiotiska vind. Så snällt elak är även jag.
Allt är nästan glömt men inte förlåtet.
