Tilltal

Lyssnar på Gasolin - Peron "Gare du Nord". Ser Kim Larsen framför mig, hans varma gummimun och förstår hur älskad han var/är i Danmark. Och så fortsätter jag med Hva’ gør vi nu lille du? och kanske känner jag igen mig litet så där.

På sådant humör är jag i kväll, när solen fortfarande lyser varm över horisonten.

Jag har i stunden slutat att mäta upp mitt gröna körsbärsblad och sträcker i stället mig mot evigheten. Behöver det i en kväll som denna. Gossen Gråsten får vänta medan jag och Ikaros lyfter mot himlen.

Livet ger mig örfilar och jag vägrar att vända andra kinden till eller att förlåta. Men jag är inte bitter, bara dödens trött, uppgiven men inte utslagen.

Dricker tröstevin.

Min son är inte lycklig. Ledsnaden har habilt skurit sig in i hans hud som gråtande intarsia. Min sorgsenhet är bara en simpel amatörmässigt utmejslad, knappast jämförbar, kopia av hans. Jag känner min och i min empati försöker jag nå hans. Men avståndet är för stort.

Pritouritze Planinata från Le Mystère Des Voix Bulgares, Vol. 1. Stefka Sabotinova är fantastisk. Jag lyssnar tröst.

Läser en väns nyutkomna bok och finner den medioker. Tur att jag slipper att recensera den. Inget förlag. Så går det till nu för tiden. Många är kallade och få är utvalda men låter sig utväljas av sin egen förträffliga spegelbild. Självkritiken måste finnas där som ett finmaskigt filter mot den egna dumheten. Den som andra lätt upptäcker.

Lyssnar på Movits och inser att de som kommer efter mig är lika före mig som jag är efter.

Min son lever tre månader i taget. Själv dör jag för varje sekund.

Skrivlyckan ligger i träda, John Scofield spelar Coral, en komposition av Keith Jarrett och mörkret tätnar där ute medan min kaktus i fönstret här inne vissnar fortare än den blommar. Mina ord hänger.